ŞÜKRİ DEMİR KANDITERAR FÖR FOLKPARTIET LIBERALERNA I EUROPAPARLAMENTSVALET

Şu ana kadar 2.174 defa okundu

VEM ÄR SUKRÎ

 

Flykten och vetskapen om den tillsammans med mottagandet av min familj i Sverige har lagt grunden till den jag är idag.” Min vän Şîlan Diljen på Sveriges radio initierade under slutet av 2013 en kampanj med namnet #minflykt. Tack Şîlan för att du fick igång berättandet. Detta är min berättelse.

“Jag lever och befinner mig i Syrien” stod det på lappen som den okända mannen vinklade upp ur sin jackärm och räckte över till min mor 6 månaders efter min fars försvinnande. Dittills trodde alla i släkten att han mördads av turkiska militären och slängts på okänd plats.

Tre år efter att pappa flytt till Syrien undan militärjuntan fick jag med mina tre syskon och mor tillsammans med ytterligare en kvinna och hennes (3 barn) hjälp av smugglare att ta oss över minfälten till Syrien.

Mamma berättar att vi hämtades av smugglarna en kväll. Ingen fick veta om detta för att inte riskera upptäckt av turkiska underrättelsetjänsten. Endast mormor, morfar och farbror Ahmed fick veta. Vi kördes till gränsstaden Kiziltepe där vi flyttades mellan olika hem för att komma närmare gränsen för att slutligen ta sista sträckan över minfälten. Min lilla syster bars av min mor i famnen och mig bar hon på ryggen. “Jag ville inte lämna över dig till smugglaren som erbjöds sig, han skulle ju kasta iväg dig om en mina exploderade för att rädda sig själv. Det var lika bra att vi alla gick bort om en mina exploderade, därför släppte jag inte dig…” berättar mor.

En smugglare gick framför oss och en gick sist: ” gå exakt i min fotspår, för att slippa minorna viskade smugglaren som gick längst fram.

Vi stannar till och smugglarna ber oss att gå in i en kolsvart och en ca halv meter låg tunnel. ”Vi följer inte med längre” säger smugglarna. På andra änden av tunneln kommer vi att mötas av andra som kommer att hjälpa oss vidare till staden Sere Kaniye i Syrien. Min storebror som då var 7 år gammal fick gå längst fram, sedan storasyster och mamma med mig och lillasyster. Därefter moster Berîvan som vi än idag kallar den andra kvinnan med sina barn. “När vi tog oss fram i den mörka tunneln med våra händer som ögon fick vi både stenar och mjuka saker som om det vara döda djur, det var fruktansvärt” säger min mor.

På andra sidan tunneln dök en man upp och frågade efter Sultan. Mamma som inte visste namnet på tidigare smugglare, blev rädd men gav ifrån sig ett tyst ja.

Vi fördes till ett hus utan fönster där vi fick vistas i några timmar. Vi alla barn hade fått på oss flera lager kläder då mor sagts till att inte ha med sig väskor.

Jag börjar gråta och ville ha vatten. I det kolsvarta huset började mor leta efter om det finns vattenflaskor eller en kran, utan att hitta ngt återvände hon och klädde av mig istället så att jag inte skulle få vätskebrist när jag svettades av värmen.

Snart knackade det på dörren och vi skulle vidare. Väl ute på vägkanten närmade sig en bil långt ifrån. Alla ombads att slänga sig ner på magen. Pickupen kom närmare och alla var knäpptysta, bilen stannar en bit ifrån oss och chauffören vinkar oss till bilen och vi kör vidare.

Vi kördes till en familj med en äldre kvinna och man och sov över där, andra dagen kom pappan till andra familjen och senare på kvällen fick vi äntligen träffa pappa.

Att denna berättelse påverkat mig, mitt liv och mitt engagemang är en självklarhet.. Jag är formad av min historia precis som med allt och alla andra… #minflykt Jag tillsammans med storebror och storesyster i Syrien sukri_flykten

Fortsättning av min flykt;

Min och min familjs flykt stannar inte där och då, utan den fortsätter med ytterligare flykt inom Syrien i 2 ytterligare fruktansvärda år med flytt från en stad till den andra ända framtill 1985 då far och hans vän ordnar med flygbiljetter och vi kunde äntligen lämna Syrien för ett liv i Sverige. Vid mellanlandningen i Roms flygplats informeras dock föräldrarna att biljetterna inte är giltiga till Sverige.

På flygplatsen står därför två kurdiska flyktingfamiljer med 5 barn vardera och utan varken mat, pengar eller språkkompetens att förklara sin situation. I tre dygn bor och lever vi på Roms flygplats. Pappa berättar att en kvinna som han minns var grekinna plötsligt från ingenstans kom bärande på en bricka med diverse mackor, kakor och mjölk till oss barn. Än idag är han ångerfull över hur han kunde missa att ta kontaktuppgifter till denna okända kvinna. På något sätt skulle han isåfall kunna visa sin tacksamhet för henne istället för att med jämna mellanrum tänka på henna med varmt hjärta.

Dag tre på Roms flygplats hör far och hans vän två arabisktalande personer gå förbi våra sittbänkar som under de senaste dagarna blivit våra hem. Far berättar att det var som en uppenbarelse att få höra arabiska mitt i allt elände. Fars vän som talade någorlunda arabiska talade med dem på arabiska och förklarade vår situation. Dessa båda vår libanesiska studenter som var påväg till Paris för studier. När de fick vår situation berättade för sig, lovade de oss att de inte skulle resa iväg förrän de hjälpt oss. Hur detta löstes har jag dessvärre inte förstått ännu, men biljetter till Sverige ordnades och vi kunde se framemot ett flyg till Stockholm och Sverige.

Tids nog innan flyget skulle lyfta samlade föräldrarna oss barn. När alla räknats saknades dock storebror. Föräldrarna letar i terminalen, i butiker på toaletter. Vart de än letar finner de inte storebror. Det elände som dessa tre dygn inneburit för alla och de faktum att flygplanet inte kan missas fick far att besluta att alla skulle bege sig till gaten. Han skulle ta en sista sväng, om storebror hittas så hämtas han, annars utryckte far de värsta en far kan säga om sitt eget barn; ”I värsta fall får han lämnas åt sitt öde men att 13 andra klarar sig”.

Far är ilsken av maktlöshet, och hans frustration finner inga gränser. Vad ska han ta sig till? Om jag bara finner denna son, så ska han få en sådan stor örfil, har han i efterhand berättad att han tänkte. Far tar sig en sista titt genom att gå uppför en trappa som leder honom till en övervåning i terminalen och där ligger en restaurang. När han kollar sig runt restauranger ser han sin son stående bakom stora fönsterskivor och kollar på när andra äter mat på andra sidan skivorna.

” När jag såg min son i den situationen med händerna under hakan och kollade på andra som äter och samtidigt som han själv är hungrig tappad jag fattningen, mina tårar rann och jag blev nästintill stum samtidigt som jag kände en stor lättnad över att ha funnit min son. Jag gick fram till honom, tog tag i hans hand och sprang med honom efter mig till gaten.” berättade far.

En kall vinternatt landade vi äntligen på Stockholm Arlanda och efter att vi sökt asyl kördes vi av en polispatrull till Kristinebergs hotell. Enligt mor, grävde poliserna efter vad de hade i fickorna och vi fick både klubbor och godis av dem. Efter några dygn på hotellet fick vi flytta till Valsta i Märsta, innan vi kommunplacerades i Bollnäs kommun.

bollnäsbild1 Leker med mina nya vänner på fritids i Bollnäs.

Min egna barnaminnen börjar i Bollnäs. Det var i Bollnäs som jag fick leka med Betina på förskolan och för första gången förstå att även vuxna kan pruta. Övernatta hos min bästis Per och äta älgstek och åka rally med hans föräldrar Margareta och Kjell. Jag fick lära mig att cykla på min allra egna cyklar som socialförvaltningen i Bollnäs ordnat till oss, men även att åka skidor och skridskor. Jag fick känna omtanken och känna mig uppskattad från klasskamraterna som skickade bilder och brev till mig när jag skulle opereras i Uppsala sjukhus. Men jag fick också den spänningen det innebar att snatta på Bollehallen trots att jag än idag inte förstår hur kassörskorna inte tog fast mig när jag hade en skrynkligt låtande chipspåse under tröjan. Vad jag ändock är övertygad om är att jag fått en fantastisk barndom i Bollnäs som lagt grunden till den kärlek jag har för Sverige och vårt lands solidariska tradition av system där vi tar hand om varandra.

Editör hakkında 184 makale
Bilen bilir

İlk yorum yapan olun

Bir yanıt bırakın